Debatten kring det rådande avtalssystemet där de avtalade löneökningarna i industriavtalet ska vara styrande för resterande avtal fortsätter. Samtidigt hamnar avtal efter avtal i årets avtalsrörelse inom märket som satts till 6,5 procent över tre år.
I en artikel i tidningen Arbetet idag (15/5) intervjuas flera experter om industrimärket och dess långsiktiga hållbarhet. Dan Andersson, tidigare chefekonom på LO, menar att industriavtalets svaga punkt är löneökningar som leder till för låg inflation. Nils Gottfries, Uppsala Universitet, är numera inte säker på att det är optimalt att endast industrin sätter märket och kan tänka sig en ordning där fler sektorer får agera märkessättare, givet att de som gör det tar sitt samhällsansvar. Åsa Olli Segerdorf, Konjunkturinstitutet, konstaterar att industriavtalet har bidragit både med stora reallöneökningar och ordning och reda på arbetsmarknaden samtidigt som modellen brottas med att åstadkomma relativlöneförändringar. Lars Calmfors ser problem med att industrins märke blivit mer bindande över tid och att relativlöneförändringar blir svårare att få till stånd:
“Det behövs en större acceptans hos parterna för att marknadsläget skiljer sig åt mellan olika grupper och sektorer och att man behöver tillåta mer av relativa löneförändringar.”
I en annan artikel i Arbetsvärlden diskuteras huruvida märket blivit mer styrande eller inte. Rådets analyser i den senaste rapporten – Tudelningarna på arbetsmarknaden – visar att spridningen i avtalade löneökningar mellan olika sektorer minskat avsevärt under perioden 2007 till 2015. Arbetsmarknadsekonomiska rådet tolkar detta som att industrins märke blivit mer styrande. Valter Hultén, Medlingsinstitutet, är dock osäker på om de slutsatserna kan dras då märket är normerande för arbetskostnadsökningar, där bland annat pensionsavsättningar ingår, och inte för löneökningar. Analysen, påpekar Hultén, tar heller inte hänsyn till så kallad kurant motvaluta, det vill säga element i avtalen som kan användas som motvaluta för att förhandla till sig lägre eller högre löneökningar:
“Det här är förändringar som värderas av parterna och som lönestatistiken inte alltid mäter.”
Lars Calmfors framhåller att rådets analys kan ses som en första grov uppskattning och han hoppas att framtida analyser kan belysa frågan då ingen veterligen studerat detta förut:
“Det vore mycket välkommet om rådets analys kan inspirera Medlingsinstitutet att med sina resurser göra en fördjupad sådan analys.”
Simon Ek, rådets sekreterare, håller med om att en möjlig felkälla är att avtal kan fördela de totala arbetskostnadsökningarna olika mellan löneökningar och andra kostnaddsökningar (till exempel pensionsavsättningar och kurant motvaluta). Han tror dock inte att rådets slutsatser faller:
“Men om det ska kullkasta slutsatsen att märket blivit mer bindande krävs att skillnaderna i fördelningen mellan avtalade löneökningar och andra avtalade kostnadsökningar blivit större över tiden mellan olika områden.”